Camilla – 24 år & fyrbarnsmamma

Åkte in till förlossningen igår då jag inte stod ut längre. Kom in vid 10 tiden. Satte mig ner och väntade. Och där började det..

45 minuter senare fick jag komma in till ett rum, äntligen tänkte jag, nu så kommer jag inte ha ont längre.
Bullshit! Kom in där, fick lämna kiss i en mugg. Sköterskan gick ut och sa jag kommer snart tillbaka. Det gick 20 min, 45 min och till och med en TIMME!. Hon kommer tillbaka och säger: Det där tog visst lite längre tid. Nähä? tänkte jag men mm:ade och nickade.

Hon förbereder ett CTG och jag säger till att jag inte har hon där utan att jag har ont i revbenen och sen i hela ryggen. Hon säger att man måste göra ett sånt oavsett. Okej fine, jag lägger mig ner men säger till att jag inte klarar av att ligga för länge så då det gör fruktansvärt ont. Hon nickar och det ser ut som hon förstår mig. Säger att jag ska ligga en kvart så kommer hon tillbaka.
Jag ligger där och väntar, sängen är för liten mina ben får inte plats jag sitter som en ihoptryckt korv. Efter 10 min börjar det göra ont som tusan i ryggen. Jag försöker sätta mig på ett bättre sätt utan resultat.

Det blir värre och värre, och när hon kommer efter en halvtimme så sitter jag där med tårar i ögonen. Hon säger att det ser bra ut och en läkare kommer snart, med snäsig röst. Jag slänger ur mig ett Ja okej med lite arg röst. Fortfarande tårar i ögonen.
Jag gick och satte mig i stolen istället för sängen och väntade på läkaren. Fick vänta 20 min. Hon kom in och presenterade sig, hon var en surfitta. Jippie tänkte jag.

Hon frågade vart jag hade ont, jag berättade. Hon klämde och kände och lyssnade på hjärta och lungor. Jag funderade för mig själv om detta verkligen var nödvändigt.

Hon säger att allt låter och ser bra ut. Men hon tycker att jag borde röntgas. Jag säger att jag vill ah värktabletter för jag klarar inte smärtan. Hon säger: tror du verkligen att du behöver det? JAA säger jag, jag kan ju för fan knappt sitta, stå eller ligga. Knappt äta för det gör också ont!
Hon säger att vi får se efter röntgen.

Jag blir bara ledsen..
Hon går ut och säger att jag måste stanna på rummet. Jag sätter mig ner. IGEN. Jag tar tag i en SE&HÖR tidning och sitter ner och läser, och läser. Jag får ont, och sen ondare.
Sitter i en timme till och väntar. Sen kommer sköterskan igen, säger att röntgen blir vid 18.00 ungefär. Klockan är nu ca 13.00
Tårarna sprutar och jag säger nej, jag går hem nu. Jag får panik. För jag fick panik. Panik av att sitta och ha ont och inte få några värktabletter och att sitta ensam på ett sjukhus i flera hundra timmar. Jag vägrade. Jag säger att inget händer här så jag SKA gå hem. Hon är skit tjurig och säger: Men vi har faktiskt andra prioriteringar.
Jag gråter bara och säger att jag drar nu. Men tänker att är inte jag en prioritering? Har haft konstant värk i två veckor. Inga värktabletter får jag och jag får bara vänta.

Hon säger att hon måste prata med läkaren först. Hon kommer tillbaka och säger att vi kan inte tvinga dig att vara kvar. Nää säger jag och går.  Panik i hela kroppen, tårarna sprutar och jag vill bara hem till min älskling och slänga mig i hans famn. Går ut sätter mig pratar med älsklingen och det känns lite bättre. Går och köper en biljett till bussen och åker till stationen för att sen kunna åka hem med tåget. Är hemma vid halv 4.

Jag var helt slut mentalt, men jag har tur att jag har en sån underbar sambo som jag har annars skulle jag aldrig klarat mig.. ♥