Nattliga jobbiga funderingar.
Haylie vaknade för en stund sedan och behövde en ny blöja och fick en ny flaska. Hon ligger och snarkar som en gris just nu vilket en annan borde göra också, men jag kan inte sluta tänka och jag kan inte sluta att må dåligt.
Varför ska allt vara så jävla svårt hela tiden och varför ska det vara just för oss? Nej, det har inte med vårat förhållande att göra utan det är mest jag.
Jag kanske tänker för mycket och jag kanske överdriver en del vissa gånger med allt men jag kan inte rå för det, jag är sån men jag önskar att jag kunde släppa på allt lite grann. Det blir för mycket tillslut och jag kan inte hålla tillbaka mina känslor. Vissa säger att jag överkänslig, andra säger att jag är dum i huvudet.
Jag vet att jag är jävligt känslig, gravid eller inte. Jag försöker att visa mig stark och jag försöker nog att vara någon jag inte är vissa gånger bara för att inte visa mig fjantig eller töntig för andra.
Men egentligen är jag den där känsliga tjejen som kan gråta för minsta lilla och inte klara av att gå ut på egen hand så jag får panik av människor, mest människor i stora mängder så det undviker jag helst så mycket det går, kan gå an när jag har någon med mig men det är ändå jobbigt.
Jag tycker det är hemskt jobbigt att träffa nya människor och jag får panikångest varje gång jag behöver gå till MVC eller BVC eller gå och handla själv osv.
Jag har väldigt svårt att öppna upp mig för människor för det är många som gjort mig jävligt illa. Jag har till och med svårt att öppna mig helt 100 och vara helt ärlig med saker jag tycker och tänker för Toni och jag har ju ändå levt med honom i fyra och ett halvt år.
Det är som jag vill bespara alla andra av min skit (tankar, åsikter, funderingar osv.). Det blir lättare för mig att skriva ner allt och sen ha lite ångest ett par dagar efteråt. Patetiskt, mjo.
Det känns som om att alla tar mig på fel sätt eller något. Jag menar något men dom uppfattar inte vad jag säger utan tolkar det till något helt annat. Samma med mig jag uppfattar väldigt ofta folk fel, dom kanske menar något bra och positivt men jag tar det som negativt och blir ledsen och arg.
Allt som är negativt tar jag på mig och tar det som mitt fel. Allt är mitt fel hela tiden.
Vill verkligen ändra på allt det här för jag orkar inte med mig själv längre. Sen går jag ofta från en sak till en helt annan bara för det andra är för jobbigt och jag orkar inte ta tag i det. Som nu, jag skulle skriva något helt annat än vad jag gjort.
Önskar ibland att det fanns någon off knapp på mig själv så att jag bara kunde sluta, sluta tänka och sluta grubbla.
Klockan är överdrivet mycket nu och jag borde ligga och sova. Hatar alla tankar och jag hatar att känna mig i vägen.
Det här var förbannat ärligt och jag vet att jag kommer att ha lite ångest så fort jag trycker på publicera men va fan, en liiiten del av mig..