Mitt ärligaste inlägg

Det här är svårt för mig men jag försöker ändå. Jag vill gärna få ur mig en del.

Jag har nästan hela mitt liv ( så länge jag kan minnas iaf) mått dåligt, och inte fysiskt nu utan psykiskt.
Jag har gjort många saker som jag inte är stolt över men jag kan inget annat än att ångra det jag gjort.

I flera år, ända sen jag var liten så har jag aldrig någonsin vågat stå upp för mina åsikter utan har hållit med andra och deras åsikter.
Allt detta för att jag inte vill ”bli lämnad”.
När jag var 15 år började allt på riktigt, jag mådde väldigt dåligt och det var då jag började skära mig själv. Jag har aldrig tänkt på att det skulle ha varit något ”fel” på mig förens något år sedan. När Minna föddes för två år sedan så mådde jag verkligen kasst och med påverkan från både våran BVC sköterska och Toni så började jag gå till en kurator. Jag gick två gånger sen började jag på folkhögskola och jag mådde bra så jag avslutade den kontakten.

Men i Oktober 2009 fick vi ett missfall och allting gick utför igen. Jag hoppade av skolan, och samtidigt där så flyttade vi från Skänninge in till Mjölby. Var ute och festade en hel del.

Och sen den 2 januari 2010 fick vi veta att vi skulle få ett till barn ( lilla Haylie), och tre dagar efter plusset så gick min morfar bort.
det måste nog varit det jobbigast jag någonsin varit med om. Får tårar i ögonen när jag skriver detta.
Jag blev helt knäckt av detta och mådde dåligt i flera månader.
Samtidigt så hade vi fått vatten skada i barnens sovrum och det var mögel i hörnen på golvet. Så vi fick panik flytta en våning upp, där inget var städat och det var spindelnät överallt och skitigt och ruttet.
Efter detta så tog jag kontakt med min kontakt på psyk igen träffade henne några gånger och pratade. Sen över sommaren så gick jag inte alls utan jag fick vänta i flera månader på att få en ny tid.

I augusti fick jag en tid och fick träffa en psykolog, sen tog det yttligare några månader innan jag fick någon ny tid och Haylie han födas.  I november fick jag en ny tid och yttligare  en ny psykolog. Hon var verkligen underbar! Jag pratade med henne ett par gånger. Sen i December fick jag fylla i ett TCI- formulär ( Temperament and Character Inventory) personlighetstest.

Och för en månad sen fick jag svaret på detta test och fick diagnosen Emotionellt instabil personlighetsstörning också kallad Borderline.
Jag tycker att det var en lättnad att få en diagnos, för nu kan man få hjälp på riktigt.
Jag ska nu börja med DBT (Dialektisk beteendeterapi), detta innebär att jag ska ha en individuell kontakt och sen gå i gruppterapi.

Den 16:de har jag mitt första möte för den individuella terapin och sedan under våren kommer jag att få börja  med gruppterapin.
Jag kommer alltså att få gå dit två gånger i veckan. Jag hoppas innerligt att detta kommer att fungera för jag är trött på att må dåligt nu. Jag är trött på att känna mig värdelös och tom.

.
.

Nu har jag öppnat mitt hjärta och ni ska veta att det tog mig tre timmar för mig att bestämma om jag skulle skriva eller inte.
Så det här är stort för mig.  Men det kändes bra att få skriva allt som man gått och burit på.
Jag kommer att vara mer öppen från och med nu.. Det känns bra.