När ingen lyssnar..

Varje morgon samma visa. Minna lyssnar inte och om hon lyssnar så skiter hon blanka fan i vad jag säger till henne.
Hon är ett monster, ett monster fast i en söt liten flickas kropp.

Jag får inte grepp om henne, jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska lyssna på mig och FÖRSTÅ att ho inte får göra vissa saker.
Om jag säger åt henne att inte pilla på knapparna på tv:n så går hon därifrån en liten stund och sen vips är hon tillbaka och pillar där igen. Och så håller det på fast med typ alla saker i vårat hem.  Jag får hjärnblödning på henne snart..

Toni säger att hon är inne i en konstig period just nu, och jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.. På nätterna är det värst.
Hon vägrar att sova och ställer sig upp och gallskriker istället. Igår kväll somnade hon inte förens 22.30 och då hade vi kämpat i ja jag vet inte hur många timmar.

Jag gick då och la mig när hon äntligen somnade. Och sov som en stock tydligen. Toni stackarn fick springa till henne hela natten. Vet inte hur många gånger hon vaknade men det var mer än fem.. Sen vid 05.00 så vaknade jag och tog Minna så Toni fick sova.
Och det gick knappt alls, hon bara skrek och skrek. Hon håller på att få dom här jätte kindtänderna nu, men det där var inte skrik av att hon hade ont. Jag gjorde allt jag kunde plus lite till sen äntligen efter kanske en halvtimme – timmes gallskrik så somnade hon.

Och jag sprang och la mig fortare än kvickt, för jag inte visste när hon skulle vakna igen.
Jag blir helt mentalt slut av detta och jag är knappast den enda.

Ni som har 1-åringar hemma, känner ni igen er?
Ni andra med barn, kommer ni ihåg hur det var när era barn var 1 år?